inommig

Jag bestämde mig i Oktober att jag skulle börja banta den 15 januari och nu har det gått 2 månader och 3 dagar. Jag hatade att vara fet och var trött på att inte älska min spegelbild, mitt vackra ansikte som förstördes av min kropp.

Jag har aldrig varit blyg men har utvecklat en slags social fobi pga min övervikt. När jag är ute så hör jag alltid skratt i bakgrunden som jag tror riktar sig till mitt utseende, att alla går ifrån mig för jag är fet och att ingen kille vill närma sig mig. Så många gånger jag gråtit, jag hatar att prova kläder i provrummet för allt ser så mycket värre ut därinne, så många gånger jag längtat efter närhet och kärlek som jag aldrig fått ta del när alla mina tjejkompisar har haft pojkvänner, jag har känt mig felplacerad i min kropp och längtat mig bort men samtidigt älskat choklad och pizza. Hur tar man då sig ur det svarta hålet som bara blir djupare och djupare?

När man drar på en övervikt är det jobbigt att t.ex. lägga sig i ett bråk mellan någon. "Hur skall då dem gå på mig? Skall de kommentera min kropp eller skrika glåpord så alla hör det?" Tänker jag. Jag vill inte känna mig klumpig och ful och jag vill verkligen inte känna mina bilringar mot sidorna av höften när jag sitter ner. Jag vill också ha 36 i klädesstorlek och speciellt vill jag inte hata min kropp. Min vackra kropp som tar mig dit jag vill.

Jag önskar att jag hade detta vettet och motivationen när jag var 11 år gammal. Ni kan inte ens förstå hur jobbigt det är att inte accepteras när man t j o c k. "Jag har aldrig känt mig tjock? I mitt huvud har jag varit smal och det är något jävligt konstigt med vågen." Jag har varit jävligt felplacerad och jag vet att jag inte passar som en knubbis.