.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva längre.
Idag brast det
Imorse brast det. Jag har mått dåligt nu en lång tid och när jag kom till skolan började jag gråta. Jag gråter aldrig. Speciellt inte utanför mitt rum. Ringde mamma och bad hon komma, fick panikångest och hyperventilerade i bilen och skrek att hon skulle ta mig till mormor. Världens bästa mormor.
Jag ska börja träffa en psykolog, detta klarar jag mig inte ur själv. Jag har åkt ner i ett svart stort hål jag inte kommer upp ur. Jag som bara vill må bra. jag vill skratta, le, vara lycklig och gråta av lycka. Önskar jag mådde bra.
Sket i praktiken igår, var inte i skolan idag och har varit hemma hos mormor sedan halv 10. jag, mormor och min morfar pratade länge och väl. om allt. Jag öppnade upp mig riktigt mycket, något jag inte gjort på hur länge som helst. Det ska alltid vara den perfekta Anna. Den glada och okänsliga Anna. Nu måste jag hitta mig själv. Göra sånt som får mig att må bra.
Jag vill inte hem sen. Mormor ringde mamma och sa att vi behöver söka hjälp med mig. Jag orkar inte prata om det men jag vill ändå att alla ska förstå.
171 dagar kvar.
En del av mig vill äta 50 chips påsar och dricka cola. den andra säger till mig att jag kommer dö i dödlig fetma och att jag redan är tjock som jag är. Mår dåligt och önskar jag var smal.
help me
Nu mår jag dåligt och det känns inte som jag har någon att prata med. Funderar på att gå till kuratorn på skolan för att prata. Jag vet dock inte hur jag ska reagera i.o.m att jag inte känner henne. Hon verkar trevlig och så men jag vet inte om jag är mogen till att öppna upp mig än. Kämpar fortfarande med en mur som gör att jag hatar att visa känslor. Jag gråter aldrig inför andra. Bara för min familj, speciellt pappa.
När jag var liten var det han och jag mot världen. Pappa har bara mig och mina brödrar men de är inte hans riktiga barn utan bonus. Men han har känt min yngsta storebror sedan han var 2 år. Min pappa var min hjälte när jag var liten. Han älskade mig högt över allt annat och skulle göra allt för mig. Jag var pappas flicka. Med åren växte jag upp och blev rejält retad i skolan, pappa var där fortare än kvikt och räddade mig, dock fortsatte de retas och jag blev osäkrare och osäkrare. Det har gjort mig till den jag är idag - visst, ordspråket säger att det som inte dödar en, det stärker en. Med ärr. Jag har svårt att visa att jag blir ledsen eller är ledsen, att jag är svag. Idag är min pappa en helt annat person. Han jobbar från 8 på morgonen (ibland tidigare) och kommer hem jättesent, han gör såklart allt för familjen. Men jag skulle gjort allt för att vara en hel dag med min pappa. Jag önskar han gick upp på mitt rum när han kom hem och frågade hur jag mådde, vad stolt han är över mig och om jag har någonting som tynger mitt hjärta. Vi har kommit ifrån varandra. I.o.m att jag mår rätt dåligt så bråkar jag en hel del med mina föräldrar, bråkar med dom dagligen.
Men ska man inte kämpa för sin dotter,
oavsett vad?
Fuck
Hatar mitt liv. Hatar min kropp. Är ledsen. Orkar inte. Orkar inte måla. Orkar inte städa. Orkar inte låtsas vara glad längre. Vill ha kärlek. Vill ha bekräftelse. Vill att mina föräldrar visar att dom älskar mig. Vill inte stänga in mig i mörkret längre. Vill inte vara ledsen och sur. Vill vara smal. Önskar jag hade MVG i alla ämnen. Vill höra orden "Vi är stolta över dig!" Från mina föräldrar. Vill höra orden Jag älskar dig. Vill bo i London. Vill bo i USA. Vill bo i egen lägenhet. Saknar min bror alldeles för mycket, känns som han har försvunnit. Vill ha bruna ögon. Vill vara blond. Vill ha perfekta bröst. Vill att min mormor ska leva i hela mitt liv. Vill ha barn som jag ska älska så mycket att det gör ont.
Skulle ju inte varit fel att ha denna kropp
one second on your lips, forever on your hips
Alltid när jag bantar så blir jag fixerad av smala människor. Sitter och googlar på smala människor och drömmer mig bort. Vilken kropp jag vill ha, det ger mig inspiration till att fortsätta. Nu är det bara 178 dagar kvar.
Vill hitta mig själv
fan
ta mig härifrån
Jag skulle göra vad som helst för att komma iväg från mitt liv här. Jag mår dåligt av att bo här. Jag orkar inte gå i skolan 1½ år till innan studenten. Jag vill att det skall vara min tur att flytta och söka. Jag är en människa som älskar, alltså verkligen älskar förändringar. Jag har nog färgat mitt hår säkert 40 gånger sedan jag var 13. Jag möblerar om var och varannan dag i hopp om att bli lycklig. Jag köper skor för att känna mig vacker fast 10 minuter efter känner jag mig ful igen. Jag måste ha nytt för att bli lugn och rofylld. Jag kommer aldrig kunna bo på ett och samma ställe och det älskar jag. Pricken över i:et är ju när man läser bloggar där de går på catwalken, åker till London varje helg, fikar på espresso house 4 gånger om dagen och åker till stockholm för en 2 dags visit några gånger i månaden. Jag vill också.
Även fast jag själv isolerar mig rätt mycket när jag inte går i skolan så vill jag också. Jag vill komma hem någon gång ibland och känna att det är härligt att varva ner och ta det lugnt. Istället mår jag dåligt över att ta det lugnt, känns som min tonår har varit i 100år och det är ytterligare 60 år till jag är 20år. Jag mår dåligt över att göra samma saker varje dag och behöver någon som kommer och skakar om mig och får mig att bli vilse.
Min dröm har alltid varit att åka någonstans som knappt syns på kartan. Åka till New york, se världen, åka till Fiji. Jag kan sitta och kolla på kartan bara för det är så spännande. Jag såg att Rihanna kom från Barbados och sökte det på google. Det kom upp någon liten liten ö bland ögrupperna vid brasilien och inte så långt från Haiti och Miami. Så jävla coolt.
Okej, nu sluddrar jag runt lite i olika ämnen men - jag orkar inte vänta längre iallafall. Det blir ju inte bättre av att ens föräldrar ska SJÄLV till Thailand i februari och sedan åker de alltid till samma ställe varje år. Mallorca. Så jävla tråkigt så jag dör. Jag menar, HAR VI INTE VARIT DÄR ELLER?!..........
Kämpa
Ibland vet jag inte riktigt om jag kan lita på mig själv. Jag intalar mig själv konstant att jag inte bryr mig om andras åsikter och att jag är vacker som jag är. Men jag har bestämt mig, för att leva längre och inte ha ångest över när mina föräldrar pratar om skidresa = säga sin vikt när man hämtar ut skidorna så har jag börjat hålla igen.
Inga kolhydrater, godis, chips, läsk, småätande, vitt bröd på 180 dagar. Dvs, 6 månader. Den 15 juli är jag klar. Då är mitt mål att ha gått ner iallafall 20kg. Det blir en sån tuff resa att jag kommer vilja lägga av säkert varannan dag, men jag skall fixa det. Dels för jag vill bevisa för mig själv att jag skall fixa mitt mål och att jag skall må bättre, få bättre självförtroende och inte vara orolig för en tidig död. Så därför tar jag tag i mitt liv och börjar träna 3-4 gånger i veckan. Kommer egentligen inte ha tid pga skolan men jag måste. Det handlar om prioritering.
Det är så orättvist när ens brödrar och mamma är naturligt smala. De kan äta i princip vad som helst och inte gå upp ett kilo i vikt. Jag och pappa är de enda överviktiga i familjen, det suger ibland.
Det första som har motiverat mig är att jag har inte riktigt förstått allvaret i att inte sköta min kropp och hälsa innan, min kropp lyfter mig och bär runt mig med min övervikt. Den borde inte bli straffad, den borde bli skött på ett bättre sätt. Mina knän och min rygg tar stryk.
Jag kommer nog må så jävla dåligt under en lång tid. Men jag ska kämpa.
Älska mig
Ibland känns det som min mamma inte älskar mig. Hon kramar mig aldrig, pussar mig aldrig och behandlar mig annorlunda tillskillnad från mina andra syskon. Jag önskar att min mamma sa att hon älskade mig lite för mycket så det nästan blev jobbigt, att hon pussade mig till jag sa att det kittlades på pannan och att hon kramade mig lite extra de dagar då hon såg att jag vara deppig. Men visst vet jag att min mamma älskar mig bara det att hon inte visar det, hon är så som person. Gillar inte att kramas och sånt. Det är ändå rätt hemskt, kärlek behöver alla och i vissa fall kan det leda till att man börjar söka självdestruktiv kärlek i hopp om närhet om man inte får det tillräckligt från sina föräldrar och speciellt från mamma.
När jag får förhoppningsvis egen familj och barn så ska jag krama mina barn, pussa på dom två gånger i rad och säga att jag älskar dom lite för mycket. Det gör ont att inte känna att man är älskad och speciellt ifrån sin egen mamma. Jag förstår inte hur det är möjligt att inte vilja krama sin egen dotter så mycket att hon nästan kvävs. Jag har legat i min mammas livmoder i 9 månader, från att vara micro liten till att komma ut som en 4kgs tung baby med blåa ögon.
Jag kan älskar min mamma så mycket att det gör ont, jag kan krama henne och inte få någonting tillbaka, jag kan pussa henne på kinden och alltid få höra samma sak. "mm".
